Åminne BrukMuseumIndustriminne, masugn och museum

Publicerad: 2019-02-06

Industriminne, masugn och museum

En knapp mil söder om Värnamo ligger Åminne. Här, vid Vidösterns västra strand, finns Smålands bäst bevarade sjömalmshytta. Den byggdes enligt den tidens nyaste teknik när 1800-talet gick över i 1900-tal. Nu stundade nya tider! Smålands slumrande millioner, de outsinliga malmfyndigheterna på sjöbottnen, skulle utvinnas med större effektivitet. Sjömalmsupptagarnas gamla arbetsmetoder ersattes med mudderverk som kunde skovla upp mer än fyrtio ton sjömalm om dagen.

Malm, träkol och kalk fylldes i pipan från masugnskransen, dygnet runt, vecka efter vecka. Utslag gjordes var fjärde timme, tackjärnet formades på sandbädd i ”bänken” och stämplades för vidare transport med Skåne-Smålands järnväg till verkstäder i Sverige och utomlands. Åminnejärnet var berömt – i kvalitet att jämföra med bästa engelska tackjärn. Det formades av yrkesstolta gjutare till allt från grytor och gorånsjärn till gräsklippare, manglar och maskinstativ.

1934 i midsommarveckan blåstes masugnen för sista gången. Gjuteriet levde vidare ända in på 1990- talet. Idag är målet att utveckla Åminne Bruk som ett industriminne och museum. I gjuteriets kärnmakerilokal inryms utställningen Smålands slumrande millioner, som skildrar sjömalmens och järnhanteringens historia i Åminne.

Åminne bruksmuseum är idag ett levande museum, en mötesplats, med olika arrangemang. T ex skoldagarna i september, Masugnens dag, motorträffar och våffelservering. Hösten 2017 invigdes Runes handelsbod, som visar hur lanthandeln betjänade bruksortens innevånare. I Åminne fanns en gång i tiden två affärer.

Smålands sista sjömalmshytta

Ända fram till 1934 framställdes i Åminne träkolstackjärn med malm från Vidöstern som insats. Hyttan representerade den sista länken i en småländsk järnhantering med rötter mer än tusen år tillbaka i tiden. Från järnåldern och in på 1700-talet var myrmalm och sjömalm utgångspunkten för en lokal järnframställning med utbredning över en stor del av Småland. Malmen smältes och reducerades i små så kallade blästugnar. I delar av landskapet kan man i skogsmarkerna finna mängder av slagghögar, smidesavfall och rester av ugnar från blästbrukens tid.

Under medeltiden infördes masugnstekniken i Sverige. Bergsbruket utvecklades under statligt beskydd. I Småland behöll sjömalmen sin ställning i den framväxande järnbruksekonomin. Många av de järnbruk som grundlades under 1600- och 1700-talen smälte i huvudsak sjömalm. Mest välkänt är Huseby bruk. Bruzaholm, Klavreström, Ohs och Åryd var andra utpräglade sjömalmsbruk.

 

Åminne Bruk

Den industrimiljö som finns kvar idag speglar Åminnes skiftande historia under 1900-talet. Men brukets rötter sträcker sig tillbaka till 1800-talets början. Då anlades ett järnbruk i Kärda socken av en ung och företagsam herre, lagman Carl Danckwardt. 1825 fick han Bergskollegiums tillstånd att anlägga en masugn för framställning av tackjärn och varjehanda gjutgods. Här fanns vattenkraft, skog för kolning och arbetsfolk i underlydande torp och gårdar. Malm hämtades ur Bolmen, Vidöstern, Unnen och andra sjöar i trakten. Åminne betraktades under 1800-talet som den främsta sjömalmshyttan i Småland. Den överlevde järnbruksdöden, som mot slutet av århundradet slog ut de flesta andra hyttor landskapet.

 

Stiftarna vill bevara och vårda industriminnet Åminne Bruk samt driva ett aktivt och levande industrimuseum över sjömalm- och järnhanteringen i Åminne och i ett småländskt perspektiv.

Stiftarna av Åminne bruk

 

Sjömalmsupptagning

Malmupptagningen utfördes helt och hållet med handkraft och var i första hand ett vinterarbete. Säsongen inleddes när isarna hade lagt sig och var tjocka nog att bära både man och dragdjur. Tidpunkten utlystes i traktens kyrkor och samtidigt meddelades det pris som bruket betalade för malmen. Att fiska malm var ett hårt och tungt arbete. I kyla, blåst och snöyra fick malmupptagarna stå på isen och hantera tunga redskap och den blöta sjömalmen. En erfaren upptagare kunde skrapa ihop 2000 kg under en arbetsdag. En mer ordinär fångst låg på 1500 kg. I slutet av 1800-talet betalades mellan 17 och 20 öre per 100 kg malm. En dagsförtjänst på 3 kr betraktades då som en mycket god inkomst.


Ferrums masugn och verkstäder

Vid sekelskiftet 1900 byggdes en ny masugn på gården Tjutaryds ägor vid västra stranden av sjön Vidöstern. Det var en gynnsam lokalisering, ett stenkast från brukets främsta malmkälla, invid den nyanlagda Skåne-Smålands järnväg. De kostsamma malmfrakterna minskade, och tackjärn, gjutgods och verkstadsprodukter kunde avsändas från egen lastkaj utanför fabriksportarna.

Efter några år flyttades återstoden av tillverkningen från Kärda till Vidöstern. Här uppfördes gjuteri, mekanisk verkstad, smedja och kontor i ett samlat fabrikskomplex med tidstypiska fasader rött tegel. Ritningar och konstruktioner utfördes av ingenjör Janne Bergström i Falun. Hyttan var av modernaste slag med en nästan tolv meter hög pipa. Masugnsgasen utnyttjades för att driva två ångmaskiner som i sin tur gav kraft till blåsmaskinen och malm- och kolhissen.

Den nya anläggningen fick det vetenskapligt klingande namnet Ferrum, som är latin för grundämnet järn. Kanske skulle namngivningen symbolisera ökad effektivitet och vetenskaplighet i produktionen. När bruket år 1910 ombildades till aktiebolag återtogs det inarbetade Åminnenamnet.


Smålands slumrande millioner

När den nya masugnen stod klar höll malmtillgången inte jämna steg med hyttans kapacitet. Bristen på råvara drev fram nya tekniska lösningar. 1909 sjösattes ett specialkonstruerat malmuppfordringverk, byggt vid Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna. Malmen skopades upp, sållades, vaskades och lastades i pråmar, som drogs i land av en ångslup. Besättningen utgjordes av tre man, maskinist, vinschare och spolare, som under hela arbetsveckan bodde i en hytt som var inredd på mudderverket. Matpaket skickades ut med ångbåten av hustrur och mödrar.

Stora förhoppningar ställdes till de förment outsinliga rikedomar som slumrade i malmfälten under vattnet. I Vidösterns beräknades malmtillgången till 500 000 ton, i Bolmen till mer än det dubbla. Men efter 1920- och 30-talens kriser stundade slutligen nedblåsning även för Smålands sista sjömalmshytta. Traktens ”rikedom” blev istället det yrkeskunnande som under flera generationer byggdes upp i brukets gjuteri och verkstäder.

 

  • Gjutare på Jarls gjuteri, som var sista gjuteriet på Åminne bruk. Foto Jean Hermansson.

  • Under sommaren togs sjömalmen upp från en flotte på Vidöstern. Foto Edvard Wibeck. Jönköpings Läns Museum.

  • Ångbåten S/S Anna fick sitt namn efter bruksägarens hustru Anna Lilliecreutz född Ljunglöf. Båten var tolv meter lång, fyra meter bred och vägde åtta ton. Hon kunde ta 80 passagerare och hade tidigare gått som passagerarbåt på Klarälven. s/S Anna drog de tunga pråmarna, lastade med 25-30 ton sjömalm, från mudderverken som låg ute på Vidöstern. Den förste ångbåtsförmannen var Anders Petter Lindvall. Oljemålning av Arvid Lindoff 1911.

  • Sandhämtning på Vidöstern vintern 1950. Den lerhaltiga sanden användes vid framställning av gjutkärnor. Foto Jönköpings Läns Museum.

  • Vid masugnen blev arbetarna ofta gengasförgiftade. Uppsättaren hade en flaska ammoniak att sniffa från för att återställa sig från masungsgasen. Så småningom byggdes en kur med fönster på själva masugnen, det så kallade "svalboet", där de kunde ta rast och hämta luft, när det började snurra av koloxiden från masugnen. Foto Thomas Johansson.

  • Lagret av storsäljaren gräsklippare.

  • Många guidas på bruket varje sommar. Här är det ättlingar till grundaren som besöker utställningen. Foto Thomas Johansson.

  • En häst användes inne i gjuteriet fram till 1957. Därefter blev det en truck med andra hästkrafter. Foto Jönköpings Läns museum.

Vet du mer?

Har vi skrivit felaktigt om något? Saknas det relavant fakta eller har du information som vi bör ha med? Känner du någon på bilderna? Maila oss gärna dina tankar och kommentarer. Efter en granskning och bedömning så tar vi kontakt med dig, och/eller uppdaterar artikeln.

Maila oss »