Masugnen flyttas till järnvägen

På 1850-talet planerade statens järnvägsutredare att bygga Södra stambanan i Lagans dalgång men riksdagens beslut blev att den skulle gå längre österut. Istället kom ett privat järnvägsbolag, Skåne-Smålands Järnväg, SSJ, att några årtionden senare bygga en bana i Lagadalen.

Den första planeringen för SSJ var att den skulle gå öster om sjön Vidöstern med stationer i Hjälshammar, Tånnö, Toftaholm och Dörarp. Friherre Adolf Magnus Lilliecreutz i Gamla Åminne hade vid denna tid planer på att flytta masugn och järngjuteri från Gamla Åminne till Vidösterns västra strand, sjön där en stor del av sjömalmen till masugnen togs upp. Den plats Lilliecreutz valde var vid Kållebo tre kilometer söder om Hånger och han ville därför få järnvägen byggd väster om sjön. Han skrev därom till styrelsen för SSJ den 22 november 1897 och föreslog att järnvägsbolaget mot framtida fraktintäkter skulle bygga ett sidospår till en masugn vid Kålleboviken.

Svaret från SSJ styrelse har ej återfunnits i arkiven. Men i en ny skrivelse från friherre Lilliecreutz till styrelsen den 25 januari 1898 konstaterar han att

”Då min ansökan om ett sidospårs anläggande vid Kållebo i Hångers församling i ock för en tillämnad masugnsanläggning f. n. icke kunnat bifallas enligt Edert beslut af den 8 december s. å., hvaraf jag fått del, har äfven jag å min sida måst uppgifva nämnda plats för tilltänkta anläggningen och måst finna mig att utse en annan plats härför, som, då den visserligen i alla afseenden för mig och min drift betungas med större kostnader för all framtid, men för jernvägens synpunkt blifva fördelaktigare, då ett sidospår kan utgå från sjelfva stationsområdet (………) vid Tjutaryds station i Värnamo socken”.

Med större kostnader avsågs att en stor del av sjömalmen ligger i södra delen av sjön och att sjötransporten då blev längre med en masugn placerad i Åminne i stället för vid Kållebo. Namnet Tjutaryd togs efter angränsande gårdar. Det var dock alltför likt stationsnamnet Tutaryd på järnvägen Ljungby - Vislanda och ändrades till Åminne innan banan öppnades för trafik.

Således byggdes masugnen i Åminne i stället för vid Kållebo och namnet Åminne följde med från gamla masugnsplatsen sju kilometer västerut till den nya och friherre Lilliecreutz medverkade till att järnvägen byggdes väster om sjön. Masugnen var i drift 1900–1934 och under dess produktionstid levererades träkol och kalksten med järnvägen. Men även det färdigproducerade tackjärnet levererades ut till de stora hamnarna via järnvägen. 

Namnet Åminne torde komma från ordet ”åmynning”. I Gamla Åminne finns Kröcklebäcken som mynnar i Källundasjön med vattenfall. Det var på denna plats som bruksverksamheten startade på 1820-talet. Vid sekelskiftet 1900 flyttas verksamheten till ”nya” Åminne, som utvecklades från en liten by med enstaka gårdar till ett stations- och brukssamhälle.

Järnvägen användes även för att leverera viktiga maskiner till Åminne Bruk bla, ångslupen Anna levererades med tåg till Åminne. Båten användes för att dra de stora pråmarna med sjömalm som mudderverken Johanna och Magdalena tog upp. 

Station och bangård

Stationsområdet bestod förutom av stationshuset av godsmagasin, jordkällare samt uthus med brygghus, vedbodar och utedass. För resenärernas bekvämlighet fanns separata utedass för HERRAR och DAMER som det stod på skyltarna. På stationshusväggen satt en skylt ÅMINNE och därunder kunde man läsa ”149 m.ö.h.”. På plattformen fanns det naturligtvis en flaggstång.

Närmast stationshuset låg ett långt sidospår (spår 1) med plattform både mot stationen och mot huvudspåret (spår 2). Vid krigsutbrottet 1939 förlängdes spår 1 norrut. Norr om magasinet fanns ett kortare sidospår med lastkaj. Söder om stationen hade Åminne Bruk ett eget sidospår där det lossades bland annat tackjärn, skrot och koks. Brukets masugn var i drift till 1934 och till denna kom många vagnar med träkol och kalk. Åminne Gjuteri, Wahlström & Lindblad AB, lossade sitt gods vid kajspåret. Där lastades också sågade trävaror och timmer.

Åminne Bruks transporter av gjutgods till godsmagasinet kördes med häst och vagn av Gustav Holm som var anställd av bruket. Godset sändes sedan vidare med godståg. Senare skaffade bruket en gasoldriven truck för transporterna bland annat till järnvägens magasin.

Ställverket vid stationshuset reglerade trafiksäkerheten och därifrån ställde man semaforerna på ”Kör” eller ”Stopp”. En semafor fanns en bit norr om bangårdsområdet och en söder därom. Bommarna vid bruket kontrollerades från en vevanläggning vid ställverket. Vid veven satt en skylt som informerade om att ”Vid fällning av bommarna skall veven omvridas med en hastighet av högst 1 ½ varv per sekund”.

Persontrafik och godstrafik

På 1950-talet fanns bra resemöjligheter med tåg. Persontågen gick mellan Värnamo och Helsingborg eller Åstorp. Längre tillbaka i tiden fanns direkta personvagnar mellan Jönköping och Helsingborg. Ljungby och Markaryd livliga järnvägsknutar med förbindelser i olika riktningar. Det var inte så vanligt med egen bil på 1950-talet och det hade inte vi heller. Istället blev det tågresor till orter som Helsingborg, Växjö, Jönköping, Halmstad, Karlshamn, Borås och Malmö men också lite längre bort som till Stockholm, Åre, Trondheim, Bergen, Björkliden och Narvik.

Godstrafiken på Skåne-Smålands Järnväg som var anledningen till Åminne Bruk med masugn och gjuteri flyttades till nuvarande plats upphörde 1977 och det sista godståget mellan Värnamo och Ljungby gick den 30 juni 1997.

Utställning om Skåne-Smålands Järnväg

På Åminne Bruk finns en permanent utställning som beskriver järnvägens betydelse för samhället Åminne och för Åminne Bruk men den beskriver även människorna som arbetade vid den, framförallt vid stationen i Åminne. 

Utställningen är gjord av Bengt Rosén vars familj jobbade vid järnvägen i alla år. Han själv jobbade inte vid järnvägen men hans intresse och hobby har ändå alltid präglats av järnvägen. Han har alltid varit intresserad av järnvägen och följt den positiva utvecklingen från gårdagens nedläggningar till senare tiders spårinvesteringar med fler, snabbare och tyngre tåg. Hans utställning ingår i entrén i museet och är väl värd ett stopp under ditt besök på Åminne Bruk. 

Texter i artikeln är från boken Åminne Bruk - Historia och Historier.  Nedskrivet av Bengt Rosen, sammanfattat av Helena Nyberg