Affärerna viktiga för bruksarbetarna och deras familjer

År 1900, när masugnen var färdigbyggd, fanns det åtta bostadshus i det nya stationssamhället. Missionshuset stod klart 1905, en röd stuga flyttad från gamla Åminne. Det började inte kallas missionskyrkan förrän det fick fasadtegel 1956. Så småningom blev det två affärer i Åminne.
Dessutom fanns ett charkuteri och två caféer. Ibland har det funnits matservering. Det fanns också taxistation.

Det var hårda arbetsvillkor på bruket med långa arbetsdagar, en patriarkalisk miljö och dåligt med regelbunden lön. Särskilt under krigsåren vid första världskriget kunde lönen dröja i flera månader, och arbetarna fick en lapp av kamreren så de kunde handla i affären på kredit. Bruket betalade notan i efterskott.

De flesta Åminnebor försökte fördela sina inköp mellan de två butikerna, Henning Johanssons och Roséns, både för att gynna båda handlarna, men också för att inte behöva skämmas för att gå till den andre om den ena affären saknade något. Åminneborna kunde också handla på krita i affären där inköpen skrivits upp och förts på bok. Rune tog över affären efter sin far Henning. Harald Granlund köpte affären av Rune Henningsson.

Bar hem varor på ryggen till torpet

– Det var ingen av masugnsgubbarna som hade hela, olappade byxor. De var klädda i storvästar och byxor med botar (lappar), uppifrån och ned. Så beskrev David Wahlström masugnsgubbarna när han berättade om gångna tider.

– En del hade skinnklädda byxor. De flesta hade träskor, inte trätofflor eller träskostövlar. De kunde inte ha läderskor, för det gick inte när de göt. De hade bränts sönder. De flesta hade slokhattar. Den skyddade vid slaggutslaget. Så länge det rann järn ur masugnen var det inte farligt, men det sista blåste ut som stjärnor och det syns på väggarna att det brände till. Då gällde det att snabbt sätta in en lerplugg i masugnen.  

– De hade ingen bestämd middag eller frukostrast och lagade sin mat i masugnen. De kunde lägga potatisen i den varma sanden och stekte fläsk i stekpannan och kokade kaffe.

Ibland kom frun hemifrån torpet med lite mat. Hon måste ju ändå gå till affären och handla det som fattades hemma i torpet. Varorna bar hon sen hem på ryggen. Hon skötte torpet när mannen var på masugnen. Efter sina tolvtimmars arbetsdagar så sov masugnsgubbarna eller läste. Det fanns ett vandringsbibliotek på bruket som skickades runt. Ett litet skåp som kunde innehålla ett femtiotal böcker, mest westernböcker om Buffalo Bill och Texas Jack.

Masugnens blåsning var en sevärdhet

Som på så många andra stationsorter i Sverige var perrongen en samlingsplats. Många gick ofta och tittade på tåget, främst sjutåget, ibland nio- och ibland tiotåget också. Det som skilde Åminne från andra platser med en ”tågtittareförening” var att där också erbjöds ett skådespel.
När masugnen blåstes var det som ett fyrverkeri mot natthimlen. Särskilt lockande var det under mörka lördagskvällar. Då kunde till och med Värnamo- och Hångerborna ta tåget till Åminne för att uppleva blåsningen.
För Rune Henningsson, som var sex och ett halvt år när masugnen blåstes för sista gången, är det ett minne som han burit med sig hela livet. Han var förmodligen den siste sett och kunde berätta hur det såg ut. Han stod på första parkett i sin fars affär och hade fri sikt rakt ner mot portarna till masugnen. Rune mindes väl skådespelet vid masugnsblåsningen, när han berättade 2012:  

”När masugnen skulle blåsas gick vi upp på andra våningen i affären och fick läktarplats. På kvällarna öppnades portarna för det blev för varmt i hyttan annars, och jag såg hur det varma järnet rann ut. Det var gulrött och ett skådespel för det lyste upp, särskilt mot en mörk kvällshimmel, när masugnen tömdes. Det slog upp eldslågor också. Det var inte bara järnet som lyste. Det var verkligen ett nöje att se på för Åminneborna”.

Gösadraget

Rune Henningsson drog igång fisketävlingen Gösadraget 1960 är han fortfarande hade sin affär i Åminne. Han sponsrade priser och skänkte även ett vandringspris. Så småningom blev Gösadraget ett samarbete mellan Henningssons Livs och Jarls gjuteri. Idag är det Samhällsföreningen Åminne gille som är arrangör. 

Den första fredagen i juni varje år arrangeras fortfarande det årliga Gösadraget i Åminne, en tradition som pågått i årtionden.
Rune Henningsons vandringspris delas fortfarande ut till den enskilt längsta inrapporterade Gösen. Ett nytt vandringspris skänktes av Jonas och Rune Henningsson till 57:e årgången första fredagen i juni 2017. 

Rune glömde aldrig sina rötter

Rune Henningsson hade hjärta för Åminne. Jag minns t ex när grannen skickade mig till Rörstorpshallen till Rune när jag nyss flyttat till Åminne och det skulle bli missionsauktion i missionskyrkan. Då hade förstås Rune skänkt varor. 
För att inte tala om vandringspriset till Gösadraget.

Eller när hela Åmini förskola blev inbjuden till gillestugan hos Kerstin och Rune hemma i Värnamo där han byggt upp en lanthandel. Alla barnen fick polkagriskarameller bjudna ur strut av Rune i handlarkeps och Kerstin bjöd på saft och bullar. Han berättade för storögda barn hur han som barn i Åminne lånade emaljskyltar och använde att åka på snön i backen ner mot sjön med sina lekkamrater.

Han delade också gärna sina minnen 2012 när arbetet med boken "Åminne Bruk. Människor och maskiner." pågick. Många timmar satt vi på brukskontoret och Runes minnen flödade.

Det var extra roligt att Rune orkade vara med när Runes handelsbod invigdes den 14 oktober 2017.

Rune Henningsson, 27 november 1927 - 3 november 2017

Tack

för att du donerade din samling och det kunde skapas en lanthandel på Åminne Bruksmuseum. 
Men också för att du alltid hade dina rötter i Åminne.
Du var en länk bakåt, men tänkte framåt när du skapade museum på Åminne Bruksmuseum. Självklart heter museet Runes handelsbod.

Sammanfattat av Karin Malmsten