Publicerad: 2019-04-10

Hamnen var viktig för bruket

Vid 1900-talets börja fanns ingen väg till Åminne, bara stigar genom skogen. När familjer flyttade från det gamla till det nya bruket kördes flyttlasset med häst och vagn till Kärda eller Hånger. Sedan lastades bohaget på en järnvägsvagn. Det finns olika uppgifter om när första vägen byggdes, men det mesta talar för att det var 1917. Innan järnvägen kom trafikerades Vidöstern av en ångbåt.

Ångbåten Anna drar malmpråmar. Oljemålning av Arvid Lindoff 1911.

 – Det kostade 25 öre att ta sig från Värnamo till Åminne eller Hånger. Båten utgick från Åbron i Värnamo och gick genom Lagan ut i sjön. Fabrikör Lundberg, som hade möbelfabriken i centrum av Värnamo, ägde båten, berättade David Wahlström.

För att göra det praktiskt att få upp sjömalmen skaffades två mudderverk som skovlade upp malmen från botten av Vidöstern. Samtidigt köptes en ångbåt för att bogsera mudderverken på plats, men också för att dra i land pråmarna som lastats med sjömalm. Det första mudderverket kom på järnvägsvagn 1909, lastades av och de fick ner det i sjön.

Ångbåten S/S Anna fick sitt namn efter bruksägarens hustru Anna Lilliecreutz. Båten var tolv meter lång, fyra meter bred och vägde åtta ton. Hon kunde ta 80 passagerare och hade tidigare gått som passagerarbåt på Klarälven. S/S Anna drog de tunga pråmarna, lastade med 25–30 ton malm, från mudderverken som låg ute på Vidöstern. Den förste ångbåtsförmannen var Anders Petter Lindvall.

”Anna var en vacker båt”

Så berättade Emil Friberg, som blev eldare på ångslupen Anna som 17-­åring och senare skeppare på båten fram till hennes sorgliga slut. Ångbåten skrotades när Husqvarnakoncernen tog över bruket.

– Masugnslivet var det förnämsta. Och mudderverket, för det klappade mitt hjärta! berättade Eskil Söderström på ålderns höst. När han intervjuades i maj 1999 av länsmuseet var Eskil Söderström den enda person i livet, som hade varit med om att arbeta vid masugnen och på mudderverket. Under sommaren var det arbete på mudderverket, under vintertiden var det masugnen.

– Det fanns två mudderverk. Det första hette Johanna, det andra nyare, hette Magdalena. Mudderverket Johanna hade fått sitt namn efter en torpartant i Sjöbo. Hon var duktig på att sticka. Hon stickade en strumpa medan hon gick in till Oskar Bäckströms affär i Värnamo.

Magdalena fick namn efter en hushållerska på Toftaholms herrgård, ett respektabelt fruntimmer, som skötte sitt arbete mycket väl. Mudderverket bogserades ut med ångbåten Anna och förankrades där sjömalmen skulle hämtas upp. Det kunde ta en vecka till fjorton dagar att tömma det som fanns på en plats.

– Ingen malm fanns norrut från Åminne eller på östra sidan mot Tånnölandet. Inte ett malmkorn! Malmen fanns söderut. De bästa platserna för malmupptagning var i södra Vidöstern, utanför Hångerlandet, Färjansö och Tånnö ö. De två öarna Husholmen och Dagsholmen vid Toftaholm hade den tyngsta malmen, med upp till 70 – 80% järnhalt. Eskil arbetade på mudderverket mellan 1924 och 1932. Mudderverket gick ut i maj månad och låg ute till oktober.

Arbetet satte igång vid femtiden och höll på tills det blev mörkt. Mudderverket var inrett med var sin sängplats och spis där vi ordnade maten, minns Eskil.

– En matsäck skickades varje dag från hemmet med ångbåten ut till mudderverket.

– Matkorgen skulle vara nere vid ångbåten när den gick. Ärtsoppa, grönsakssoppa, kålsoppa, rotmos och fläsklägg och kokt potatis var vad som levererades. Så kunde man fiska abborre eller gädda, vissa hade ålhommor. Fisken fick vi själv koka eller steka. Det var inga fasta mattider utan det varierade beroende på när ångbåten kom. Eskil Söderström berättar att det kunde vara lite tråkigt, i 20­-årsåldern, att vara där ute alla kvällar. På lördagskvällen gick de iland, gjorde sig snygga och tog cykeln och for till Värnamo Folkets Park.

Karin Malmsten

Läs mer om
hamnen i nutid
när timmer flottas från Tjutö till hamnen