Åminne BrukMuseumGjutaren Gustav Sundqvist - samlad och samlande facklig ledare

Publicerad: 2019-05-25

Gjutaren Gustav Sundqvist - samlad och samlande facklig ledare

Gustav var fackordförande i många år, blev masugnsvärd efter pensionen, men var också en fantastiskt duktig gjutare. Det var han som i första hand göt Riddarholmskyrkans torn i Stockholm.

Gustav Sundqvist.

Många förknippar Gustav Sundquist med Åminne Bruk.
Han växte upp med bruket.
Han arbetade där och var en fackföreningskämpe.

Han var masugnsvärd efter pensioneringen och guidade under många år, långt efter pensioneringen, många besökare.

Han var också den som göt Riddarholmskyrkans torn i Stockholm. Det är nog det mest kända gjutna verket som kommit från Åminne Bruk.

Han var också den som företrädde gjutarna både mot företaget, men också i andra fackliga sammanhang.

Men inte minst viktigt. Han hade en central roll i företaget rent bokstavligt.
Hans arbetsplats var mitt i gjuteriet.
Nästan alla som arbetade i gjuteriet var tvungna att passera hans arbetsplats när de förflyttade sig. 

Gustav Sundqvist 1918 - 2003

Gösta Fagerholm beskriver arbetskamraten och fackkämpen Gustav som ”alltid lugn och sansad med en förmåga att klara ut hetsiga situationer, kunnig och påläst, hjälpsam i dagliga arbetet gentemot arbetskamrater, ofta bjöd han på ett leende, både samlad och samlande, en ledargestalt”. Dessutom beskriver han Gustav som noggrann ”så det var ingen tillfällighet att det var han som fick gjuta Riddarholmskyrkans torn utan självklart”.

Rolig och principfast

Gustavs systerdotter Ester-Marie Inganäs minns hur morbror Gustav brydde sig och skojade mycket med barnen. Han var rolig och glad. Hon konstaterar också att han var en principfast man och berättar att disponent Gramler ville lägga bort titlarna med Gustav efter ett möte i Företagsnämnden. ”Men Gustav vägrade att göra det om Gramler inte lade bort titlarna med alla anställda på bruket”.

En annan av Gustavs chefer, Lars-Uno Jarl, ler när han tänker på Gustav:

- Han tvingade med mig i facket när jag började. Han tvingade mig ur facket när jag blev delägare. Fast jag hade velat vara kvar för jag ville ha tidningen Metallarbetaren. Den var kul att läsa. Han kunde skämta, kunde vara lite smårolig. Han var noggrann och hade varit med länge, minns Lars-Uno Jarl.

Politiskt och fackligt aktiv hela livet

Redan 1940, som 22-åring, valdes Gustav in i styrelsen för Metalls avdelning. Han var under flera perioder från 1947 – 1982 bland annat styrelsens sekreterare, föreningsordförande, förhandlare, skyddsombud och ledamot i företagsnämnden. Han försökte redan på 1940-talet överbrygga klyftan mellan ”radikaler” och ”reformister” skrivs i en minnesruna av Gösta Fagerholm vid Gustavs bortgång.

Fackföreningskämpen var också förhandlare och medlare, men han tog också initiativ till ett fackligt nätverk för gjutare- och metallare i stora delar av Småland redan på 50-talet. Han tog reda på vad lönerna var på olika håll, sammanställde även uppgifter om t ex arbetsmiljön, för att ha ett bättre förhandlingsunderlag. Han arbetade politiskt inom fackföreningsrörelsen inför bl. a riksdagens beslut om ATP 1958. På 70-talet handlade det om opinion för att få lagarna om medbestämmande och facklig förtroendeman. Han var facklig förtroendeman för arbetarna i Åminne ända fram till pensionen 1983, alltså en facklig insats under 43 år. Han engagerade sig också politiskt lokalt och var socialdemokratisk ledamot i hälsovårdsnämnden.

Ingvar Andersson, en av initiativtagarna till att Åminne Bruk blivit museum, var ombudsman på Metall från 1964 och hade mycket att göra med Gustav Sundquist.
– Det fanns många arbetsplatsproblem på gjuterierna. Arbetsmiljöproblem som damm, silikos, tunga lyft och dåliga löner. Vi bjöd in tidningen Metallarbetaren som gjorde uppmärksammade reportage om gjuteriarbetarnas förhållanden. Gustav och jag tog också initiativ till gjuteriarbetarkonferenser som omfattade hela landet. De hölls 1966, 1967 och 1970.

Blev svårt skadad

Även Gustav skadade sig i arbetet på Bruket. Han brände sig flera gånger. Allvarligast var 1953 när han fick ligga på sjukhus länge och vara borta ett år från arbetet efter att ha fått flytande järn på foten. Då fick hud transplanteras från låret för att rädda kvar foten.

Gustav arbetade aldrig själv i hyttan för han började i gjuteriet 1936 som 18-åring, två år efter det att massugnen hade lagts ned. Som pojke var han ofta i masugnen och såg hur det gick till. På bruket stannade han sen hela sitt yrkesverksamma liv, i 47 år. Hans pappa Erik var modellsnickare på bruket och hade sin snickeriverkstad strax vid masugnen, Gustavs morbror Anders Petter Lindvall skötte ångbåten, som bogserade malmpråmarna och hans morfar Sven Johan Svensson, ”Johan Hyssa”, skötte hissverket i masugnen.

Om Gustavs pappa Erik berättas att han hade två tumstockar med olika mått. En av dem var med krympmån. Den var blå och ändrad hela vägen. ”Erik var rolig”, minns Lage Eriksson, son till gjutmästare Erik Karlsson.

Van resenär

Gustav växte upp tillsammans med sina två systrar Lisa och Anna-Stina på Lilla Grönemad. Hans morfar hade varit torpare under Helmershus men fått friköpa torpet för 800 kr. Gustavs föräldrar köpte Lilla Grönemad av morföräldrarna. Han beskriver det själv som ett fattigt hem, men det fanns mat så det räckte. Sin första kostym fick han vid konfirmationen. Den var mörk. Innan dess hade han mest haft kortbyxor. Han var ungkarl hela livet. Ett stort intresse var resor. Han åkte ut i Europa på bussresor. Tidigt reste han också till Colorado i USA där han var fyra gånger och hälsade på släkten.

- Första gången var redan 1963 då han flög ensam till New York och tog Greyhoundbuss resten av vägen, till dubbelkusinerna i Colorado, utan att kunna ett ord engelska, säger Ester-Marie beundrande. Hon berättar att familjen har påbrå från vallonerna som var skickliga smeder.

Ville starta eget gjuteri

Det som har varit okänt tidigare är att den driftige fackföreningsmannen Gustav hade långt gångna planer på att starta ett eget gjuteri. Det hittades i hans kvarlämnade papper vid hans bortgång. Det var efter andra världskriget. Han hade till och med begärt in offerter på gjuterimaskiner och kupolugn från olika företag. Men hans planer gick i stöpet därför att han inte fick de tillstånd han behövde. Statens Bränslekommission meddelar den 26 mars 1947 att tillgången på gjuterikoks är dålig så han inte kan få någon tilldelning i dagsläget, men kanske i framtiden. Statens Industrikommission skriver i ett brev dagen efter, den 27 mars, att han inte får tillstånd att starta gjuteri och motiverar avslaget med att ”tilldelning av tackjärn och skrot under nu rådande förhållanden ej lämnas till nystartande av gjuterier”.

– Det visste vi aldrig om förrän han var död, berättar hans systerdotter Ester-Marie. Han pratade aldrig om det.

Masugnsvärd som aktiv pensionär

Även efter sin pensionering 1985 så var Gustav kvar på bruket, men som masugnsvärd och guidade under många år uppemot 1000 besökare årligen. Han ordnade också en utställning av sjömalmsprover och gjuteriföremål i hyttan.

När Gustav begravs den soliga fredagen den 12 december 2003 så hedras Gustav med en fanvakt från Metalls avdelning 114.

Karin Malmsten

Denna artikel är tidigare publicerad i boken "Åminne Bruk. Människor och maskiner." Utgiven 2013. Finns till salu i museet på Åminne Bruk.

 

BAKGRUND

Sjömalmshyttan i Åminne uppmärksammades som värdefullt industriminne redan på 1930-talet.

När Jarls Gjuteri tog över bruket 1971 gjordes en överenskommelse med Värnamo kommun för att rädda masugnen. Vid masugnens restaurering i början av 1980-talet stod Riksantikvarieämbetet för 90 procent av kostnaden och kommunen betalade 10 procent.

Sedan gjordes ett avtal med Samhällsföreningen Åminne Gille om skötsel och tillsyn av masugnen. Kommunen gav ett bidrag till föreningen. I praktiken var det Gustav Sundquist som stod för det mesta. Gillet var främst inblandat när ”Masugnens dag” började arrangeras, och föreningens kulturutskott hjälpte till med program och servering.

”Masugnsvärd” var den titel som Gustav fick när han varje år valdes till uppdraget av Gillets årsmöte. Den förre gjutaren och fackföreningskämpen på Åminne bruk var guide, men samlade också föremål från masugnstiden och bruket. Gustav var pådrivaren och samlaren. Till varje års verksamhetsberättelse för Gillet redovisade Gustav noggrant antalet besökare, hur många busslaster, och varifrån de kom, år efter år.

 

  • Riddarholmskyrkans hörnspiror. Gustav Sundqvist till höger. Foto: Värnamo Nyheter.

  • Gustav Sundqvist i en gjutgodstrumma.

Vet du mer?

Har vi skrivit felaktigt om något? Saknas det relavant fakta eller har du information som vi bör ha med? Känner du någon på bilderna? Maila oss gärna dina tankar och kommentarer. Efter en granskning och bedömning så tar vi kontakt med dig, och/eller uppdaterar artikeln.

Maila oss »